Att bygga ett tillfälligt hem som när som helst kan rivas ner av myndigheter, att drömma om att ge sina barn ett tryggare liv eller att längta till sina familjer är några av de teman som gestaltas i unika dokumentära berättelser av EU-migranter, som både överraskar och berör.
EU-migranter från Rumänien och Bulgarien lever långa perioder i Sverige i hopp om att hitta försörjning och uppehälle. Många har romsk bakgrund och lever i extrem fattigdom under osäkra förhållanden, utan tillgång till varken boende, rent vatten eller vård. Många är analfabeter då de inte har haft tillgång till utbildning.
Frågan om tiggeri avhandlas återkommande i media och i samhällsdebatt, ibland diskuteras diskrimineringen och de hot som EU-migranterna möter i sin vardag. Men ytterst sällan får personerna själva komma till tals och äga sitt narrativ.
Med en önskan att bredda perspektiven och ge plats åt EU-migranters egna röster och erfarenheter startade föreningen Mantaray Impact 2020 ett dokumentärt berättarprojekt som har pågått sedan dess på olika orter i Sverige.
Projektet består av workshops, filmvisningar, samtal, utställningar, seminarier och samarbeten som på olika sätt genomlyser föreställningar om “den andre”. Genom att uttrycka sig med film, fotografi, lera, glas och textil delar deltagarna med sig av sin vardag, sina drömmar, kärleksfulla minnen och längtan.
En stor del av förarbetet till projektet har bestått av att bygga relationer mellan Mantaray Impacts pedagoger/handledare och möjliga deltagare. Ibland har kontakter knutits i det offentliga rummet, ibland med hjälp av ideella organisationer. Mantaray Impact arbetar sedan länge med att lyfta fram “inifrån-blicken”. Föreningen har en lång erfarenhet av att arrangera workshops utifrån ett subjektivt perspektiv där grupper och personer som ofta ses som objekt i media, istället är subjekt och själva regisserar och gestaltar sina egna berättelser.
Till en början tolkade många av de tillfrågade inbjudan om att berätta med film och foto som en fråga att ställa upp i media och visa sig i rollen av tiggare mot en ersättning. När det blev tydligt att inbjudan gällde att själv välja perspektiv, berättelse och uttrycksform och få lära sig metoder för att berätta, skedde ofta en snabb och tydlig förändring i blick, kroppsspråk och engagemang.
Kommunikationen mellan deltagare och pedagoger har skett till stor del med hjälp av tolkar, men deltagare och pedagoger har även kommunicerat genom fraser de har lärt sig från varandras språk.
Projektet möjliggörs med stöd av Postkodstiftelsen. Stort tack riktas till Mångkulturellt centrum, ABF Stockholm, Kulturförvaltningen Region Stockholm, Föreningen Hem, Crossroads, Pentru Tine, Folkets bio, Frälsningsarmén, Popkollo, Film på Gotland, Bautafilm och Amnesty.
Vi vill även tacka alla pedagoger, handledare, tolkar, tekniker, volontärer, praktikanter, brobyggare, bibliotekarier, läsambassadörer och engagerade som varit med och gjort detta projekt möjligt.
Välkommen att komma närmare!
Karin Ekberg och Fina Sundqvist,
Projektledare
